The need to structure the content in instruction

The first week of the autumn term at my university has just started. The five courses I'm part of, either as a course convener or course teacher are now up and running.And yes, they are all online, pressing for a structured approach to the "what content and why this content" in my instruction. And yes, distilling those precious moments for which we'll need to actually get together in a shared physical room. Introducing these courses via screen raises the question how do I co-create a new kind of presence for all of us participants. I miss the olfactory component of meeting people in real, literally sniffing what's there in the air. My students and their practicum supervisors bring this issue of a lack of response from their students whom they teach or practice teaching.

Kunskap inom Yrkeslärarprogrammet som axiological constellation?

Att organisera kunskap i lärandemål är problematiskt. Det problematiska består i att medel för att avslöja det ideologiska inte görs explicit. Inte ens för studenter. Låt mig göra det klart att ideologier har en given plats i yrkeslärarutbildningen eftersom utbildningssytem är politiskt system och handlar om att fostra i grova drag Dzoon politikon. Här har en bok av A. E. Szoltysek varit en ögonöppnare för mig i somras. Jag köpte boken på en bokstånd för begagnade böcker på Stawowa gatan, den gatan som leder rakt in i Katowice Gallerian. Den kostade 10 zloty, ca 22 sek och visade sig vara den enda i avdelningen filosofisk pedagogik. Alltså pedagogik måste få vara normativ men en del av detta är att tillsammans med våra studenter utforska det givna, doxa. Nu till höst ser jag som ett spännande projekt att tillsammans med en av våra studenter ansvara för att,"Stärka forskningsanknytningen (synliggöra, medvetandegöra, möjliggöra)". Jag hoppas att vi tillsammans kan starta en diskussion om yrkeslärarutbildning kan förstås som en konceputellt sammanhängande helhet. Kanske som constellation snarare än nebulosa, för att använda begreppsaparat från Legitimation Code Theory.

Om behovet av filosofi i den pedagogiska diskussionen

I tider av stor Corona-osäkerhet behövs antingen Gud eller filosofi. Eftersom Gud har ersatts av scientism precis på samma sätt som pedagogik har ansetts för mossig och därmed försvann till förmån av utbildningsvetenskap(er?), trängs det mänskliga behovet att tänka en tanke från början till slut in ändå fram. Det är dags att återerövra mark för filosofisk pedagogik, som under 20-talet och framåt fått se sig besegrad av psykologi (som ändå är en gren av pedagogik), statsvetenskap och sociologi. Det är dags att lyfta fram vad har rättmättigt kallats the human condition eller predicaments of being a human eller humanitas.

filosofisk pedagogik

Två år efter disputationen har jag nu förstått att min avhandling är inom filosofisk pedagogik och kommer därför inte vara, som min arbetskollega säger, någon kioskvältare. Nej, en text om hur yrkeselever blir till yrkespersoner genom att utveckla en viss begreppsapparat, dvs genom att använda förnuft, vocational becoming as a project of rationality kan inte generera några större responser (om några). Förnuft, reasoning, inferencing för tankarna till Kartezjusz, inte bra. Filosofisk pedagogik är en nisch som man tror att man kan klara sig undan. Och vi kan fortsätta att låtsas att den inte finns. Vi kan låta andra discipliner kapa centrala filosofiska frågor och göra om dem till sina egna. Exempel är formativ bedömning med sitt paradexempel på kamratbedömning som helt låtit sig strippas av stricte filosofiska aspekter av moralisk fostran. Framställningar om lärandemål bortrövande från någon (vilken är möjlig?) förankring i en viss kunskapssyn. Förmedlande av sociologiska föreställningar om läraren som närbyråkrat. Styrdokumenten som indoktrinering i lärarutbildningar. Diskursen om systematiskt kvalitetsarbete utan någon som helst fördjupning i dess värde och mål bortom ideologier.

tennis

Efter 25 års uppehåll i tennisen har denna ädla sport blivit ett av mina få, men ändå växande intressen. Jag har aldrig kunnat tala om mig själv som en som har fritidssysselsättningar. Visste inte hur man gjorde och inget verkade roligt. Men nu är det annorlunda.Sport överhuvudtaget som en metafor för livet. I en tennis match, enligt Krolak (1999)fattar man över 960 beslut, 60% av vilka förutsätts ha direkt negativa, för spelaren frustrerande effekter. Vilket i sin tur är källan till den mentala tröttheten som hör tennisen till.

multipla boende

Ett tecken på det postmoderna tillståndet (som ifrågasätts mer i Polen) är längtan efter dubbla eller, varför inte multipla boende. Kritik mot postmodernismen tar sig ett annat uttryck i föraktet mot "leminger", det konsument och estetikens styrda, unga generationen med medelklass värderingar.

Går det att bo i Sverige och tänka på polska?

Nu ger jag upp. Språken blandas i mitt huvud och det viktiga kommer alltid undan just det språket som jag valt att formulera mig för stunden med. Varför kan jag aldrig garva så mycket i Sverige som jag rutinmässigt gör i Polen? Förutom den förbaskade korsetten av politisk korrekthet som har ju redan invaderat min kropp ("bio-power" enligt den franska sociologen vars namn är svårstavat och börjar på F) finns det andra orsaker. Svenska bjuder inte in till att leka med ord och konnotationer. De jag pratar med till vardags delar inte de referensramarna som jag jag gör med inte bara familjen men framförallt med bekanta. Vardagen i Polen är absurd i förhållande till den svenska vardagen som är pragmatiskt och logiskt styrd. Min personlighet som alltid strävar efter det som inte finns. Expressiviteten och explosiviteten som saknas i Sverige. Det i grunden arbetsamma samtalsmönstret som låter en person tala till punkt innan den andre får lägga sig i. Kulten av individualism som i sin tur bygger på trots i kontrast till det gruppstyrda strävan efter kollektivistiska lösningar. Jantelagen? Att adjektiven "dum" och "tråkig" är för generella i sina konnotationer?
Hur kan något så välordnat bli så långtråkigt?